Helen Heath’s poetry, translated into Swedish by Mikaela Nyman
From the new poetry project in translation.
Find an interview with Heath and Nyman here.
The Anthropocene
circa 2016
i. The phone that sounds like a ruru
I am walking up Aro Street, on a late spring evening
between pools of lamplight and darkness, well as dark as it
gets in the city. A ruru calls, I check my phone for messages
– nothing. A ruru calls, I check my phone for messages – a
ruru calls. I put my phone back in my pocket. The warm
night air presses against my face, insects in lamplight dance
their version of a mating call. Are all songs and dances about
reproduction? A ruru calls, the night air presses.
ii. The tūi that sounds like a phone
In 1983 my friend’s parents got a new push-button phone.
It was beige, like my dad’s Stubbies, with oval buttons.
Over time the plastic discoloured in the sun in their front
entrance. My friend spoke to her boyfriend for hours. But the
point that I’m getting to is the ringtone. Our dial-up phone
was heavy and its ring was made by actual metal bells hit by
a metal hammer to create a harsh bbbringg, bbbringg you
could hear throughout the house.
This new phone made a soft digital trill – brrip, brrip – a
higher pitch and softer, easily muffled. Until then I had only
seen push button phones on American television shows like
Diff’rent Strokes where the rich white daughter had her own.
I think she also had an electric toothbrush. It had been a real
sign of ostentatious wealth but then the push-button phone
came to regular New Zealand homes.
Anyway, the point I’m getting to is the ringtone – that soft
but insistent brrip, brrip – I heard it today, 30 years later in
the song of a tūi outside my window. A song that could never
be answered by me, only another tūi, with the same ringtone,
creating what feels like an infinite calling loop.
Did a tūi learn this call in 1983 and pass the song onto
its descendants over the last 33 years? I imagine the slow
progression . . . Or is this a more recent acquisition, learned
from a nostalgic ringtone on someone’s cell phone last
summer as they walked home from the train station? I don’t
hear birds singing a telegram.
There is a David Attenborough clip on YouTube, from his
Life of Birds series, of a captive lyrebird that mimics a car
alarm, a camera shutter and a chainsaw to perfection. The
lyrebird’s syrinx muscle is the most complex of the song
birds, giving them unmatched mimicry ability. Constantly
adding to a wide repertoire has always ensued evolutionary
success. Will the lyrebird still make car alarm sounds long
after cars as we know them cease to be made? Or will it
mimic new noises made by new technology that we haven’t
yet invented?
iii. Dawn chorus
All birds have their own place in the musical range of dawn
chorus so they can hear each other. They maximise their
singing effort by using different patterns of vocalisations,
slightly different frequencies, and different timing. Birds
that sing at nearly the same frequency, like tūi and bellbirds,
will often alternate, with one bird waiting until the other is
finished singing before he starts. Tūi song range right across
the frequency spectrum, so they need a bit of acoustic space
and are usually the first birds singing in the dawn. When
bird calls are lost from the chorus through extinction, other
birds expand their range to fill the gap. There is a theory that
mimicry may help a bird, and its offspring, avoid predators.
Will human sounds fill the gap in the range that we’re
creating, with birds singing the chainsaw that cut the gap in
the forest?
iv. Who are you, huia?
Huia became extinct before filed-recording technology
was invented, but a sound fossil remaing. Tangata whenua
learned to mimic the sacred voice, to lure them into snares.
This fossil was passed down between generations, even after
the huia was gone. In 1954 Henare Hāmana was recorded,
whistling a huia call. Listen now, to a dead man calling a
dead bird, an echo from a machine.
v. New dawn
A crying baby. A cough. A cellphone. A camera shutter. A
chainsaw. A whistle. A car alarm sounding, sounding.
Antropocen
cirka 2016
i. Telefonen som låter som en ruru
Jag vandrar upp längs Aro Street en sen vårkväll
mellan fläckar av lyktsken och mörker, nåja, så mörkt det nu kan bli
i stan. En ruru kallar, jag kollar meddelanden på min mobil
– ingenting. En ruru kallar, jag kollar meddelanden på mobilen –
ingenting. En ruru kallar, kollar av min mobil – en
ruru kallar. Stoppar mobilen i fickan. Varm
nattluft pressar mot mitt ansikte, insekterna i lyktskenet dansar
sin version av parningsrop. Handlar alla sånger och danser om
reproduktion? En ruru kallar, nattluften trycker.
ii. En tūi som låter som en telefon
1983 skaffade mina vänners föräldrar ny knapptelefon.
Beigefärgad som min pappas shorts, med ovala knappar.
Med tiden blektes plasten av solen i farstun.
Min vän pratade med sin pojkvän i timmar. Men
vad jag vill komma till är ringsignalen. Vår fasta telefonapparat
var tung och ringsignalen, framkallad av hammarslag mot
riktiga metallklockor, skapade ett skarpt bbbringg, bbbringg som
hördes i hela huset.
Den nya telefonen drillade digitalt – brrip, brrip – tonläget
högre och mjukare, lätt att dämpa. Innan dess
hade jag bara sett knapptelefoner i amerikanska TV-serier typ
Diff’rent Strokes där den rika vita dottern hade sin egen.
Jag tror hon även ägde en elektrisk tandborste. Ett tecken
på skrytsamt välstånd, men så spreds knapptelefonen
till vanliga nyzeeländska hem.
Hur som helst, poängen jag vill komma till är denna – detta mjuka
men insisterande brrip, brrip – det hörde jag idag, 30 år senare,
i tūins sång utanför mitt fönster. Ett läte som aldrig
kan besvaras av mig, endast av en annan tūi med samma rington
och därigenom skapas en ändlös anropsslinga.
Lärde sig en tūi denna drill 1983 och har vidarebefordrat den
till sina ättlingar de senaste 33 åren? Jag föreställer mig den långsamma
utvecklingen … Eller är den nyinlärd, en uppsnappad
nostalgisk ringsignal från någons mobil förra
sommaren när ägaren var på väg hem från tågstationen? Jag hör
inga fåglar sjunga telegram.
Ett klipp med David Attenborough på YouTube, från
serien Life of Birds, visar en lyrfågel i fångenskap som till fulländning imiterar
ett billarm, en kameras slutare och en motorsåg.
Lyrfågelns syrinxmuskel den mest komplexa av alla sång-
fåglars, vilket ger dem en oslagbar härmningsförmåga. Att ständigt
utöka en bred repertoar är ett sätt att säkerställa evolutionär
framgång. Kommer lyrfågelns billarmsläte att höras också långt
efter att bilar som vi känner dem idag inte längre tillverkas? Eller
kommer den att härma nya ljud genererade av en teknologi vi inte
uppfunnit än?
iii. Gryningskör
Alla fåglar har sin givna plats i gryningskörens musikaliska register
så att de kan höra varandra. De maximerar sin
sånginsats genom varierande vokaliseringsmönster,
olika frekvenser, avvikande timing. Fåglar
som sjunger nästan på samma frekvens, som tūi och korimako,
alternerar ofta, den ena fågeln avvaktar tills den andra har
sjungit färdigt innan den tar vid. Tūins sång sträcker över hela
frekvensspektret, kräver mer akustiskt utrymme,
så den är oftast först med att ta ton i gryningen. När
gryningskören mister fågelläten på grund av utrotning utökar
andra fåglar sina register, fyller tomrummet. Hypotesen är
att en fågel och dess avkomma kan undvika rovdjur genom imitation.
Kommer mänskliga läten att fylla de tomrum vi skapar i registret,
där fåglar sjunger motorsågen som röjer luckor
i skogen?
iv. Vem är du, huia?
Huian utrotades innan fältinspelningstekniken
uppfanns, men ljudfossil finns kvar. Tangata whenua, maoribefolkningen,
lärde sig härma de heliga lätena för att locka dem i snaran.
Ljudlämningen fördes vidare i generationer, även efter att
huian försvunnit. 1954 spelades Henare Hāmana in
då han visslade huians sång. Så lyssna nu till en död man som lockar på
en död fågel, ett eko ur en maskin.
v. Ny gryning
En gråtande baby. En hostning. En mobiltelefon. En kameraslutare. En
motorsåg. En vissling. Ett billarm som tjuter, tjuter.
Helen Heath is a poet and essayist from the Kapiti Coast. Her debut collection of poetry, Graft, won the Best First Book of Poetry award and was the first book of fiction or poetry to be shortlisted for the Royal Society of NZ Science Book Prize. Helen thinks poetry can be a way of engaging people with big ideas and trying them on for size – a public conversation about what we want the future to be like. Her most recent collection, called Are Friends Electric?, is about people, animals and technology.
Mikaela Nyman was born in the autonomous, demilitarised Åland Islands in Finland and lives in Taranaki. Her latest poetry can be found in World Literature Today, Landfall 244, The Spinoff Friday poem, the climate change anthology No Other Place to Stand (AUP, 2022), and Trasdemar (in Spanish translation). Nominated for the Nordic Council Literature Prize 2020 for her first Swedish-language poetry collection När vändkrets läggs mot vändkrets (Ellips, 2019). Her poem ‘Fem år senare’ was set to music by Finnish composer Peter Hägerstrand as part of the Åland Islands’ centenary celebrations 2022 and will be released as an album in February 2023. Co-editor of Sista, Stanap Strong! A Vanuatu Women’s Anthology (THWUP, 2021). Her first novel Sado was published by THWUP in 2020. Her second poetry collection in Swedish is forthcoming in 2023.